En överväldigande trötthet och allmänt tänkande

Jag är egentligen en morgonmänniska, det är oftast på mornarna jag är mest effektiv, men ibland drabbas även jag av en så stor trötthet att jag bara vill dra täcket över huvudet och inte ens tänka tanken på att jag ska dels på en föreläsning och sen även klättra. Jag är så lat när jag tänker att jag bara har en föreläsning och sen ett grupparbete som ska göras under lunchen, och ändå vill skippa föreläsningen och bara sova.
Jag tror att tröttheten är ett resultat av 4 dagars hyperspeed, med fixardagar, möten och allmänt pysslanden. Att nu säger min kropp lite ifrån, det kan även vara att jag inte har tränat sen förra veckan men jag tror inte helt på den teorin.

Efter lajvmötet igår fick jag en blandad känsla, dels över andras engagemang kontra mitt eget (som gav lite ångest, vilket jag tror är nyttigt ändå) och dels en känsla av hur kul det kommer bli. Området är tydligen väldigt episkt, och jag har verkligen en stor anledning till att vara ute i skogen (+ att min karaktär är en jägare). Fick träffa andra tjejen som är jägare, och kommit fram till att vi nog håller till rätt mycket tillsammans ändå om dagarna.
Tycker alltid att det är kul att möta egen-företagare, just för att jag själv troligtvis inte skulle tycka om pressen att ständigt behöva marknadsföra och vara beroende utav andra, men samtidigt verkar det så kul att faktiskt jobba med det man tycker är roligt, lite som bloggarna och youtubers.

Samtidigt är jag nöjd över min utbildning och känner väl aldrig att jag utbildar mig till något onödigt, för tänk om jag skulle kunna utveckla hantverkarnas roll i terapi och tillsammans utveckla något center för alla (även sjukskrivna) med gruppträning bland annat. Det är få yrken som fokuserar så mycket på Aktivitet som vi gör!

Föreningsliv

Jag är ingen sommarmänniska, jag är inget fan av att sola och sitta ute på balkongen i värmen. Men med våren kommer allt detta roliga utomhusarbete! Jag har börjat gå längre sträcka för att ta en buss (istället för att åka en station med tunnelbanan) och fixarhelgen med Nordic gav mycket energi och smittande engagemang. För ett par år sedan engagerade jag mig för mycket att jag fick ångest över föreningslivet, jag tog en paus och vägrade engagera mig mera. Nu känns det som läge att börja igen, med nya trevliga människor och föreningar där jag får vara mig själv.
Tror att för en 15-åring var det lite väl tufft att ta på sig ansvar, speciellt när man inte vågade säga ifrån. Nu kan jag planera, fixa och ta åt mig lagom mycket ansvar så att det fortfarande är kul.

Är taggad för sommaren, medeltidsvecka, lägerjobb som personlig assistent, lajv (mitt första) och Skokloster förstås. Mycket att göra vilket passar mig alldeles utmärkt.

Kom igen det blir kul!

Nu har jag äntligen kommit tillbaka till klättrings-flowet jag hade för ett år sedan, det där när jag känner att lederna är tillräckligt utmanande och när jag hamnar i ett mindset där jag glömmer hur högt uppe jag egentligen är. FINALLY!
Imorgon ska jag känna efter men kommer troligtvis försöka styrketräna innan pararbetet med min kompis. Måste bara påminna mig själv om att faktiskt göra övningarna men misstänker att den här gången då ska det minsann fungera.

Kompisen Varga hängde på och testade, alltid kul att se en person som inte är höjdrädd som testar att klättra!
Nej nu kör vi på, efter sommaren ska jag minsann ha klarat en 6a och 6b, tror minsann att de är överkomliga mål, så taggad!

Att bara lyssna

Jag är en mästare på att slänga ut mig råd, ibland har jag tankesättet ”om du bara gjorde som jag sa skulle du må så mycket bättre!”. Detta är en del jag jobbar mycket på, för det är inte så det ska vara när du lyssnar.
Under samtalesterapi-kursen lärde vi oss att lyssna framför att slänga ut råd det första du gör. Om en person säger ”Jag har svårt att somna, för att jag sitter alltid uppe och segar” Då är den första impulsen att säga ”Men sluta med det då!”. Väldigt vanligt med de som mår allmänt dåligt, att säga ”ta en promenad, sluta må dåligt, ryck upp dig….”
Vi vill så gärna bli bekräftade som något större, men ibland är det så mycket bättre att bara lyssna.

För saken är den, att en deprimerad person har hört de där råden så många gånger. Oftast vet en person vad hen gör för fel, och behöver inte få höra det ännu mer. Lyssnar du kanske du även får höra ännu djupare tankar, avbryter du och ger råd kan personen reagera genom att sluta prata.

Vi är så snabba på att slänga in våra åsikter, om barnuppfostran, hunduppfostran, förhållanden, beteenden att vi glömmer bort att det är en person bakom.
Efter den kursen testade jag att börja sluta ge råd, bara lyssna när sambon åter igen fick nedslag på jobbintervjun, eller när kompisen har problem med andra kompisar och det gick ju faktiskt väldigt bra. Nu har jag fallit tillbaka på att ge råd och ska åter igen ta en paus från det.
Det finns något inom psykologin som kallas för spegling, som kort kan beskrivas som att du sammanfattar och bekräftar det personen säger. I ett icke-terapeutiskt samtal kan det bli konstigt men ibland har jag märkt hur glada personer blir när jag bekräftar känslan ”Jag märker hur glad du blir när du pratar om den nya sporten, du måste verkligen tycka det här är kul!”

Testa vet jag, att bara lyssna!

En tanke om utseende

Jag har många olika vänner, vissa pratar knappt om annat än utseende och andra pratar i princip aldrig om utseende. Vissa har det som en livsstil andra tycker nog mest om att titta på fina individer. Sedan står jag där i mitten med ett stört tankesätt som gör att vissa ord matar något inre monster som i vissa fall tar över min tankeverksamhet.

Rädslan finns ju där, att man är ful, har ful hy, är för tjock and so on, rädslan för att vara motsatsen till vad dessa människor tycker om. Man kan ju fråga sig om det är mitt egna fel att mitt huvud vrider om orden, men någonstans vill jag ändå tro att jag är inte ensam om rädslan.
Varje nyår strömmar det in människor som ska börja träna, och varje vinter fylls hela median med ”Beach [insert year here]”
Tidningarna pryds med snabba tips till den där världen, en värld där du inte är ful, inte är tjock och kan därmed leva dina lyckliga dagar.
Det kanske kan vara så att jag reagerar kraftigt samtidigt som jag kan tycka att vissa personer ibland kan vara känslokalla.

”Vad snygg och smal du har blivit”
är en mening som föder en stor rädsla till att gå upp i vikt igen, var jag ful innan jag blev smal? Jag skulle nog påstå att ja, jag är nog lite väl hård mot mig själv, försöker läsa bloggar där det är okej att vara hur som, att det inte betyder att du är misslyckad för att du är tjock.

En av mina guilty plessures är dock att kolla på fitness bilder, ibland har jag till och med hamnat i pro-ana sidorna och hamnat i någon form av cirkel att jag borde också kunna bli sådär smal.
Som om det är något större att uppnå framför att gå klart min utbildning, att jag får strålande beröm från mina praktikplatser, att någonstans i mitt huvud så tänker jag ”men jag är ju inte smal”.

I’m just a mortal with potential of a superman

Vad är arbetsterapi? Kommer du jobba med att få personer tillbaka till arbetet? arbetsförmedlingen? hjälpmedel?

Jag kan ibland tycka att ordet arbetsterapi kan vara väldigt missledande, för trots att en del i arbetsterapi kan medföra att en person kommer tillbaka till arbetet är det så mycket mer. Aktivitets eller sysselsättningsterapeut förklarar bättre, men jag vill framförallt styrka att det känns som jag utbildar mig till en superhjälte.
Du kanske hamnar i en situation där du diagnoseras med en sjukdom som är kronisk (reumatism, muskelsjukdomar m.m) och hur många gånger har jag inte hört meningen ”Om jag hamnar i rullstol tar jag livet av mig…”. Där stiger arbetsterapeuten in, och visar dig att ”Nej. livet är inte över, vi ska se vad för nya möjligheter som finns!”.
Det finns så många hjälpmedel, men också stöd hos en arbetsterapeut, en person som kan hjälpa dig hitta lösningar som du inte trodde existerade förr. Även för personer med psykiska funktionshinder kan terapeuten vara där med lösningar och verktyg.
Framförallt, arbetsteraputen står på din sida och kämpar för att just du ska kunna utföra de aktiviteter som du känner att du har tappat, eller för all del aktiviteter som du har tappat hopp om att prova.

Något jag också har snappat upp är att arbetsteraputen har en viktig roll på kliniker, för våra samtal är inte ”in-diagnosera-ut igen” utan mer ett samtal där du fokuserar på patientens önskningar, samtalen känns mer personliga. Som en bro mellan patient och läkare, det är vi som får reda på vad patienten känner för framsteg.
Detta är vad jag har snappat upp i den tredje terminen av utbildningen.

Jag känner mig som The Doctor i Doctor Who, en person som komme rin coh ger lösningar för att sedan gå vidare till nästa problem.

Ett steg i rätt riktning

”Jag tycker inte om tjejer, de tjejkompisar som jag har är inte tjejer och jag kan räkna alla tjejer jag orkar umgås med på en hand” – Jag för kanske 2-3 år sedan

Tjejhat.
Jag har själv vart en person som hatat tjejer, dvs hatat de feminina sidan som tjejer visar. Som att vara feminin är något dåligt och att det är något bättre att dras till de maskulina. For the record jag är inte maskulin själv heller, dvs jag tycker inte om hårda sporter och finner det väldigt intressant att kika på vissa modebloggar. På den senaste tiden har jag insett hur fruktansvärt fånig jag har vart, att ständigt vara så fruktansvärt fientlig mot någon som råkar vara mer feminin än vad jag är, jag har dessutom på den senaste tiden fått fler tjej kontakter än vad jag har haft på länge.

But here’s the thing, det är skillnad på att vara kompis med killar för att du inte har hittat någon tjej med samma intressen och att intensivt stöta ifrån dig tjejer innan du ger dem en chans.
Jag tror även att hela ”Fake Geek Girl” dilemmat ligger hos nördiga tjejer som intensivt stöter ifrån sig tjejer för att slippa att den delen av världen blir mer feminin, men detta är bara en tanke baserat på funderingar snarare än fakta.
Kan det vara så att vi i tidig ålder har lärt oss att feminina saker betyder svaghet och något dåligt?
Jag vet inte hur många gånger jag har hamnat i diskussioner där vi baktalar tjejer som bryr sig om sitt utseende som ytliga eller att de inte kan tänka själva. Samtidigt som jag har levt med uppfattningen att tjejer är elakast (kan bero på att jag inte riktigt passade in i den modellen som yngre) men visst kan killar vara minst lika elaka?

Jag har kommit så långt i min kvinnofientlighet att jag börjar säga att jag inte står ut med en viss typ av människor, oavsett kön. Ett steg i rätt riktning på en väg där jag kanske blir mindre sluten till nya människor och mera öppen för att denna kanske är en otroligt trevlig person!